Showing results by author "Emelie Robin Eklund" in All Categories

Med ens kom han ihåg henne. Två-tre dagar tidigare hade hon lämnat in filmerna för framkallning. Han hade lagt märke till henne. Doften av henne. Utseendet. Hon hade haft en erotisk aura, trots att hon varit insvept i en fotsid regnkappa. Under en moderiktig sydväst i svart lack hade en aning av ett leende lekt mot honom. Men så var hon borta. Bara doften av henne hade hängt kvar en stund. Leon drog efter andan. Han minskade farten på maskinen så att han kunde studera varje bild noggrant. Kvinnan strippade framför honom.

Jag visste att Granlihytta var uthyrd den här sommarveckan och tänkte gå förbi och se om det fanns gas och ved tillgängligt. Jag tog hunden med mig och gick över gärdet längs fårstigarna. Stugan ligger i en liten glänta med ganska tät granskog runt omkring. Det är bra kvalitet här, jag tänker flyktigt att här borde det gallras en del skog inom de närmaste åren. Jag stannar en bit från stugan. Mellan träden ser jag att gästerna har hängt ut täcken och kuddar genom fönstren, madrasserna står lutade längs ytterväggen. Förnuftigt, tänker jag, för jag vet att Granlihytta inte har varit besökt så mycket de senaste åren.

Min tro på omedelbar kärlek uppstod på en buss över en fjällövergång i ett främmande land. De kulturella skillnaderna mellan oss skapade ofta mindre konflikter, och mitt bristande språk och hennes våldsamma temperament gav extra näring åt elden. Men vår älskog tog ingen skada av våra sammanstötningar, den blev snarare mer intensiv efter varje liten konfrontation. Hon erkände att hon njöt av känslan att bli tagen – hårt och en aning mot sin vilja. Detta berättade hon för mig i små stycken över tid, som om hon avslöjade svaret på en gåta bit för bit.

Thomas och jag var på cykeltur. Det var sommarlov. Dum Boys hade nyligen släppt Splitter Pine och det råa riffet genljöd från en bergsprängare på pakethållaren när vi trampade ut från gården genom Meråker, mot Sverige. När vi kom till en fäbod vid en liten sjö hade det börjat skymma. Vi knackade på dörren och frågade kvinnan som bodde där om det var okej att vi slog upp vårt tält bakom uthuset. Det var helt i sin ordning, men så fort vi hade grillat korvarna och var mätta och belåtna började det hällregna.

"Du höjer upp ditt skrivbord så att vi båda kan stå upp och titta på kalkylbladet på skärmen. Du sträcker ut armen och pekar på en siffra. Du drar tillbaka armen igen. Din överarm rör vid min. Varenda rörelse gör att doften av din parfym tränger ännu längre in i min hjärna. Långsamt tar den kontroll över mina tankar, mina rörelser, mina stämband. Jag flyttar min fot en aning så att jag snuddar vid din höft. Men jag har ingen aning om vad ditt kalkylblad handlar om. Försiktigt kastar jag en blick mot Karin, som sitter vid skrivbordet mitt emot ditt.

Doris återvände till vardagsrummet, men den här gången satte hon sig på armen till min fåtölj i stället för på soffan. Jag stelnade till av förvåning när hon slog sina armar runt min hals och frågade med sin eleganta röst om de andra höll med henne, om att jag var en snäll och artig men fattig man som förtjänade bättre. Innan jag återfick fattningen hade de andra bekräftat Doris uppfattning om mig. Samtidigt reste de sig upp och gick fram till mig. De tog min hand och ledde mig nerför trappan från vardagsrummet till ett varmt rum med ett massagebord, ett par fåtöljer och en säng.

"Det är här vi ska in", säger min vän vänligt. Jag stannar upp och tittar på huset. Det lyser mysigt och lockande från de gamla fönstren. Jag tar ett djupt andetag, men jag kan inte röra mina ben trots att en iskall vind försöker tvinga in mig i det mysiga huset. Lars tar mig i handen och likt ett förskolebarn leder han mig genom grinden och mot den blåmålade dörren. De som bor här har redan satt upp sina juldekorationer, trots att det bara är början på december. Innan vi hinner fram för att ringa på, öppnas dörren och en ung man med blont hår sticker ut huvudet och ler varmt.